Begreppet exponering definieras som belysningen * tiden. Belysningen är definierad som ljusflöd. Detta betyder att exponeringen är ljusflödet under en viss tid. Hur mycket ljus som kommer fram till filmen eller sensorn beror på hur stort ljusflödet är samt hur länge sensorn eller filmen exponeras. Ljusflödet begränsas vanligtvis med hjälp av bländaren medans exponeringstiden bestämms av slutartiden.
Man pratar också om exponeringssteg. Att öka exponeringen med 1 steg betyder att ljusmängden som släpps fram till sensorn fördubblas och att minska exponeringen med 1 steg betyder att ljusmängden halveras. Detta åstadkommer man till exempel genom att fördubbla eller halvera exponeringstiden. Man kan även använda sig av bländaren för att öka eller minska exponeringen med ett steg. Vanliga bländartal är 2.8, 4, 5.6, 8, 11, 16. Att öka bländartalet med 1 steg betyder en ökning med faktor rotan ur 2. Detta eftersom bländaren kan ses som en rund skiva med Arean A. För att fördubbla arean måste diametern ökas med just rotan ur 2.
Anta att man uppnår rätt exponering med bländare 8 samt 1/250s slutartid. Eftersom man dock vill ha ett mycket mindre bländare för att uppnå en mycket kortare skärpedjup väljer man bländaren 2.8. Detta betyder att exponeringen ökades med 3 steg och vi måste kompensera detta genom att förkorta exponeringen med 3 steg. Det betyder att den nya exponeringen blir 1/1000. Med andra ord, en exponering med bländare 2,8 och slutartid 1/1000 och en exponering med bländare 8 och slutartid 1/250 släpper samma mängd ljus fram till sensorn.
Slutarens funktion i kameran är att bestämma hur länge filmen eller sensorn ska exponeras, det vill säga hur mycket ljus som ska släppas fram. Slutaren sitter oftast i kamerahuset. Kortfattad kan man säga ju snabbare slutartid ju mindre ljus släpps fram, det vill säga ju ljusare motivet som man fotar är ju kortare kan slutartiden vara.
Nackdelen med långa slutartider är att risken för både skaknings- och rörelseoskärpa uppstår. Skakningsoskärpa uppstår när kameran rör sig/skakas under exponeringen. Detta motverkas enklast med hjälp av ett stativ och till viss del med en bildstabilisator. Rörelseoskärpa uppstår däremot om objektet som ska avbildas rör sig under exponering. Detta är också anledning varför man helst inte ska röra sig medans man blir fotad.
Man kan enklast avgöra om oskärpan beror på skakning eller rörelse genom att betrakta hela bilden. Är bara ett objekt oskarpt, till exempel en snabb bil, men bakgrunden är skarpt beror oskärpan på bilen på bilens rörelse. Är däremot hela bilden suddig beror det nog på att kameran inte var helt stil under exponeringen.
För att åstakomma en kortare slutartid kan man till exempel använda en större bländare (mindre bländartal) eller blixt.
Bländare sitter oftast monterad i objektivet mellan olika linselement och har egentligen 2 stycken olika uppgifter.
- Att begränsa insläppet av ljus
- Att bestämma skärpedjupet
Bländartalet definieras som F=f/D där f = objektivets brännvidd och D = bländaröppningens diameter. På objektiv som används på fotokameror kan man ofta välja bländare mellan 3,5 och 22. Med andra ord, ju större öppningen är, ju mindre blir bländartalet och ju större blir ljusinsläppet. Och ju mindre ljus som släpps in ju längre slutartid behövs för en korrekt exponering. Dessutom blir skärpedjupet större om bländartalet blir är större och kortare skärpedjup vid mindre bländartal.
Kort skärpedjup vill man oftast ha vid till exempel makrofotografi när man vill fokusera på till exempel en liten blomma medans bakgrundet ska bli så suddig som möjligt, dvs så jämnt som möjligt. Samma sak gäller porträttfotografi.
Sammanfattningsvis kan man säga:
- Lågt bländartal = kort skärpedjup = kort slutarti
- Stort bländartal = lång skärpedjup = lång slutartid